Kreativt skrivande

Det finns många myter om kreativitet. En av dem är att det är någonting okontrollerat som kommer till människor när de som minst förväntar sig det. Särskilt när det gäller skrivande finns det en utbredd föreställning om att författare måste “vänta på inspiration” och att det inte går att skriva när inspirationen eller kreativiteten inte finns där.

Jag håller med om att det till viss del är okontrollerbart. Man kan anstränga sig för att stimulera sin kreativa ådra, men likväl finns det dagar då hjärnan verkar vara totalt oförmögen att producera unika idéer. Jag är en stor förespråkare för vila. Det är inte konstruktivt att stånga pannan blodig. Däremot är det inte heller konstruktivt att spendera veckor eller månader genom att sitta framför en tom skärm med ångest över att man inte lyckas producera, samtidigt som att man klagar över att man har skrivkramp och att den där skrivglädjen aldrig infinner sig.

Det finns många ord för skrivkramp. Ett av dem är lathet. Jag har själv aldrig arbetat med journalistik, men vad jag har förstått skulle de flesta journalister hålla med mig. Om man är van vid att ges kort tid för att producera text förstår man hur orimligt det är att vänta på inspiration.

Verklig inspiration är en lyxvara. De där känslorna som är själva grundbulten i berättelsen och som är så starka att vi är beredda att lägga hundratals timmar på att samla dem i en bok upplevs tyvärr inte varje dag. Vi kan hjälpa dem på traven genom att påminna oss själva om varför vi skriver, men känslor kan aldrig påtvingas, bara uppmuntras.

På så sätt finns det delar i en bok som är svåra att skriva när som helst, åtminstone om vi vill förmedla en särskild känsla. Däremot består en bok av flertalet transportsträckor som inte kräver att författaren upplever något särskilt känslotillstånd, och det finns alltid någonting att arbeta på i berättelsen, om det så är att beskriva en miljö eller att skriva en simpel dialog mellan två människor.

Nedan listar jag, utan någon särskild ordning, olika sätt att hjälpa kreativiteten på traven.

 

1. Freestyla till musik

Detta är ett utmärkt sätt att träna bort den censurerande delen av hjärnan som kritiserar allt du gör. Sätt på en låt och tvinga dig själv att skriva oavbrutet tills den är slut. Variationen av detta kan göras oändlig. Ett alternativ är att slumpa en låt. Ett annat är att välja låt baserat på en känsla och träna sig på att freestyla till just den känslan. Detta kan vara ett bra sätt att tvinga sig in i ett särskilt känslotillstånd (eller åtminstone närma sig det). Texten kan handla om vad som helst och behöver inte vara relaterat till boken. Tvärtom kan det vara nyttigt att skriva kravlöst om någonting som är orelaterat till det du brukar skriva om. Om du inte vet vad du ska skriva så skriv just det, att du inte vet. För att göra det enklare för mig placerar jag ibland mig själv i en viss miljö och utgår därifrån. Exempelvis bestämmer jag att jag befinner mig i en skog som jag inte vet hur jag har hamnat i, och så fort låten börjar måste jag improvisera därifrån.

2. Läs böcker

Detta är antagligen det vanligaste tipset som aspirerande författare får från etablerade författare, och jag kan inte annat än att hålla med. Läsningen är oersättlig. Filmer, serier, poddar och annat kan också fungera bra för att väcka skrivarglöden, men böcker är svårslagna. Det är trots allt en sådan som du håller på att skapa. Böcker inspirerar både språket och berättelsen, och framför allt påminner de dig om varför du själv vill skriva.

3. Byt miljö

Ibland är det så enkelt som att miljön är det stora problemet. Kreativitet handlar om att skapa någonting nytt, och för att få inspiration till någonting nytt kan det hjälpa att få nya yttre stimuli. Den där människan som du ser på stan kanske påminner dig om ett personlighetsdrag som du vill att en karaktär ska ha, och den där lukten på caféet kanske skapar just den där känslan som du eftersträvar.

4. Isolera dig

Välj dina stimuli med eftertanke. Alla intryck är inte av godo. Undvik sociala medier, mail, Youtube och annat som försätter dig i ett passivt sinnestillstånd. Använd en app som freedom för att begränsa ditt internetanvändande (nödvändigt för människor med dålig självkontroll).

5. Bli uttråkad

Detta är ett tips som vi antagligen får alltför sällan. Det är inte farligt att bli uttråkad. Du måste inte stimulera eller aktivera dig ständigt. Du måste inte alltid göra något eller vara någonstans. Du måste inte alltid vara produktiv. Vi behöver nya intryck för att vara kreativa, men vi behöver också bearbeta den informationen och få tid för oss själva. Uttråkning är ibland det bästa sättet att skapa någonting. Det räcker med att betrakta ett barn för att förstå vad jag menar.

6. Sitt i tystnad

Detta är i linje med föregående tips. Tystnad är inte farligt. Den upplevs ofta som obehaglig eftersom vi är ovana vid den, men i samma ögonblick som vi flyr från den är det möjligt att vi också flyr från någonting som hade kunnat utvecklas till en högst kreativ tanke.

7. Påbörja ett nytt projekt

Om du helt har kört fast i ditt nuvarande skrivande så pröva på någonting nytt. Skriv någonting helt annorlunda, om det så bara är ett utkast till en idé eller sporadiska tankar som du vill få ur dig.

8. Skriv en dikt

Bokskrivandet kan upplevas som alltför mekaniskt, alltför enformigt. Transportsträckorna är ofta långa och kan tendera att döda inspirationen. Pröva att väcka känslorna genom att skriva en dikt. Om du spelar musik, så skriv en låttext och komponera.

9. Träna

Hur lite du än tror på det och hur trivialt det än låter, så kan det ibland räcka med träning för att få en att byta tankemönster och se saker från nya perspektiv.

10. Gå en promenad

Om du ogillar träning så gå en promenad. Jag vågar inte uppskatta hur många av mina tanketrassel som har lösts upp under mina promenader, men i stort sett varje gång som jag tar en får jag en ny insikt eller åtminstone känner mig mindre fastkedjad vid mina nuvarande tankar.

11. Ha en anteckningsbok på dig

Fantastiska idéer kommer ofta när du inte sitter vid datorn. De kanske kommer när du är på den där promenaden eller när du sitter på en restaurang och inspireras av kyparens sätt att bemöta gäster. I de lägena är det perfekt att ha en anteckningsbok på sig. Man hör ofta att de bra idéerna ändå finns kvar om de är tillräckligt bra, men jag är inte en anhängare av detta synsätt. Även de bra idéerna glöms bort, och de gör det tyvärr alltför ofta!

12. Skriv snabbt och ocensurerat

Lägg inte tid på att gå tillbaka och censurera det du har skrivit. Den största delen av tiden läggs inte på det faktiska skrivandet utan på tankarna mellan knapptryckningarna. Det krävs ofta en lång startsträcka att komma igång, och varje gång som skrivandet bryts måste man landa och starta på nytt. Strunta i att du formulerar dig dåligt. Det viktiga är att föra handlingen framåt. Finliret kan du sköta senare.

13. Strunta i första meningen

Ofta lägger jag lika lång tid på att påbörja en scen som att faktiskt skriva den. Ibland är problemet att jag har alltför stora krav på den första meningen, och hur jag än vrider och vänder på den tenderar den att te sig onaturligt. Jag skulle därför inte påstå att jag är något föredöme när det gäller det här tipset, men jag anstränger mig för att förbättras.

14. Hoppa direkt in i scenen

Av samma anledning som beskrivet ovan kan det vara bättre att direkt hoppa in i en scen, trots att det kan upplevas som en plötslig och onaturlig början. Kom ihåg att du alltid kan gå tillbaka och ändra i efterhand, och när du väl har lagt grunden till berättelsen brukar det vara enklare att lägga till inledande texter.

15. Skippa det som känns svårt att skriva

Om det är svårt att skriva en glad scen när du är ledsen eller en sorglig scen när du är glad, gör då inte det. Skriv om det som är kongruent med ditt nuvarande sinnestillstånd. Om du känner dig neutral så skriv om det neutrala.

16. Gå tillbaka till grundidén

Mitt sista tips är att gå tillbaka till grundidén. När du kör fast och tappar motivationen, påminn dig själv om varför du en gång började skriva. Hitta den där känslan igen. Du kanske har svårt att väcka den just nu, men du kanske kan bli tillräckligt påmind för att tro på att den en dag kommer komma tillbaka. Och om du fortsätter försöka, vecka efter vecka, utan att hitta den där grundmotivationen: varför vill du då skriva boken? Det finns en gräns för hur mycket man bör påtvinga något. Om skrivandet aldrig känns enkelt, om motivation eller glädjen aldrig finns där, borde du då verkligen skriva?

Annonser

Att gestalta känslor

Show the readers everything, tell them nothing. / Ernest Hemingway

Gestaltning är ett ord som man lär sig snabbt på skrivarkurser. I korthet handlar det om att visa istället för att berätta (show, don’t tell).

Om jag vill beskriva en människa som är ledsen skulle jag kunna välja att helt enkelt skriva: ”Hon är ledsen.” Som man lätt förstår blir meningen torftig och skapar distans till karaktären. Borde läsaren tro på att hon är ledsen bara för att jag säger så? Förväntar jag mig att läsaren ska känna medkänsla med en karaktär som jag påstår är ledsen? Och är det inte ofta mer intressant att veta hur känslan yttrar sig än den enbart finns där?

Ogestaltade meningar använder sig av adjektiv för att beskriva någonting. Förutom torftigheten och fantasilösheten finns problemet att adjektiv ofta är vaga och ospecifika beskrivningar (kan man fånga ett specifikt sinnestillstånd och en persons agerande med ordet ledsen?). Dessutom vill läsaren dra sina egna slutsatser och inte få dem matade av författaren.

Vi engagerar oss i historier som upplevs som verkliga och som vi själva kan identifiera oss med. Varje människa ser livet från ett enda perspektiv och måste dra slutsatser utifrån det perspektivet. När vi ser någon gråta drar vi kanske slutsatsen att personen är ledsen. Andra personer kan berätta det för oss, men hur många adjektiv de än använder väger de lätt jämfört med bilden av den gråtande människan. På samma sätt är det när vi läser. Författaren kan skifta perspektiv, men oavsett vilket perspektiv som används ser vi på bokens karaktärer från en viss vinkel. Vi vill inte få förklarat att någon är ledsen eftersom vi omöjligt kan veta det säkert. Det vi ser är en gråtande människa. Varför skulle vi tro på författaren om vi direkt får veta vad som utspelar sig i kvinnans huvud? Hur skulle någon, förutom hon (om ens det), kunna veta vad hon tänker och känner?

Den gestaltade meningen använder sig ofta av verb istället för adjektiv. Precis som i verkliga livet kan vi inte direkt erfara människors känslor eller tankar och sammanfatta dem i ett fåtal ord, men vi kan beskriva hur de beter sig och därifrån försöka dra slutsatser om vad som utspelar sig i deras huvuden. Vi kanske ser hur kvinnan i exemplet torkar ögonen och ler mot sin spegelbild, och vi drar slutsatsen att hon upplever en ledsamhet som hon försöker att dölja.

Gestaltning gäller inte bara vid beskrivningar av människor. Skriv hellre att ”han var tvungen att stå på tå för att nå skrivbordet” än att ”skrivbordet var högt.” Självklart finns det en gräns för hur långt gestaltningen bör dras. Om man vill beskriva en röd penna är det oftast smidigast att använda just ordet ”röd.” Man kan beskriva färgen med hjälp av referenser till blod och jordgubbar och beskriva vilka minnen som färgen frambringar, men om varje beskrivning gjordes så omständlig skulle läsaren antagligen tröttna ganska snabbt.

I det här inlägget fokuserar jag på gestaltningen av känslor. Liksom i föregående inlägg har jag använt mig av böcker för att studera hur olika författare gestaltar. De fyra böcker som har använts är:

  •      Pestens tid – Stephen King
  •      Underdog – Torbjörn Flygt
  •      Förr eller senare exploderar jag – John Green
  •      Sånt man bara säger – Helena von Zweigbergk

Från varje bok hämtade jag slumpvis meningar som gestaltar människor i affekt. Meningarna är listade nedan.

Glädje

Då garvade han ännu mer och lovade… (Flygt)

Jag skrattade ganska mycket, tillräckligt mycket för att känna var slangen i bröstet hade suttit. (Green)

Ilska

Harold såg förnärmad ut; den röda färgen började krypa fram under hans krage igen. (King)

Harolds röst hade blivit gäll och skrikig. (King)

Fran såg en oroväckande kall glimt av ilska i Redmans ögon. (King)

Harold blängde buttert på sina händer, som rev upp bitar av mossa och slet sönder dem. (King)

Jonas klipper med ögonlocken. Han ser också väldigt trött ut. (Zweigbergk)

Jag öppnar dörren för Jonas och slås av ett trött raseri över att han inte bara kan rappa på och snabbt gå förbi den pratsamma gamla kvinnan innan det känns tvunget att bjuda in henne också. (Zweigbergk)

Han suckar tungt och blåser upp luggen i pannan och ser ut över gatan med en rynka i pannan, som om gatan där ute var alldeles särskilt intressant. (Zweigbergk)

Rädsla

Harold sneglade besvärat på Fran. (King)

Sedan gjorde hon sig fri från honom och gick undan, blek i ansiktet och med armarna tryckta mot brösten, händerna om armbågarna och sänkt huvud. (King)

Hon drog en skälvande suck och undrade om hon skulle tala om det för honom. (King)

Han såg henne i ansiktet på ett stint sätt som skrämde henne. (King)

Sorg

Men flickans ansikte var som en karta över ett sorgligt landskap. (King)

Hon hade bara stått där med sänkt huvud och de första tecknen till mörka fläckar under ögonen. (King)

Och plötsligt brast hon i gråt. (King)

Hon fick fram näsduken ur klänningsfickan och torkade ögonen med den, sakta och tankfullt. (King)

Monika med den första tåren glidande nerför kinden: ”…” (Flygt)

Morsan sitter länge utan att säga nåt, med händerna i knät och blicken fäst i det tomrum som det äldsta barnet lämnat efter sig. (Flygt)

Morsan dukar av med rörelser som är trötta, mycket trötta, som om hela hon ska brista. Hon snyter sig. Hon är inte förkyld. (Flygt)

Morsan tar sig ner från kullen med bekymrade steg, tar riktning på dottern som reser sig när hon upptäcker att morsan är i antågande och går sakta, mycket sakta med stel rygg och hängande huvud, dojorna kvar i handen, och morsan hinner ifatt och sluter upp vid hennes sida och hon säger nåt till Monika och lägger en arm om hennes axlar som hon med ett oväntat ryck befriar sig från, men de fortsätter bredvid varann över ängen, ännu långsammare. (Flygt)

Hennes blick är spikad i väggen. (Flygt)

Det slog mig att han antagligen trodde att han aldrig mer skulle få se mig, och att han antagligen hade trott det varje morgon när han körde till jobbet och att det antagligen sög. (Green)

Jag grät. Men till och med då var han stark, höll om mig så hårt att jag kunde se hans seniga armmuskler medan han sa: “…” (Green)

Enligt genrens konventioner behöll Augustus Waters sitt sinne för humor in i det sista, vacklade inte för ett ögonblick i sitt mod och lät sin ande sväva som en otämjbar örn tills hans glädjefulla själ inte längre kunde rymmas i världen. Men det här var sanningen, en ömklig pojke som inte ville något hellre än att inte vara ömklig, skrikande och gråtande, förgiftad av en infekterad gastrosond som höll honom levande, men inte tillräckligt levande. Jag torkade av honom på hakan och höll händerna om hans ansikte och satte mig på knä så nära honom att jag kunde se hans ögon, som fortfarande levde. (Green)

Skam

Jonas svarar inte. Han går tyst bredvid mig, men han håller min takt nu. När jag kastar en snabb blick på honom tycker jag mig se hur hans bleka kinder har blivit rödblommiga. (Zweigbergk)

Kärlek

När jag nu med all säkerhet ser hur Jonas kommer stretande i vinden, tillbaka åt mitt håll, älskar jag honom så att det värker i bröstet (Zweigbergk)

Jag log. Han gillade mig verkligen. Jag kanske var narcissist eller något, men när jag insåg det, just i det där ögonblicket på Oranjee, så fick det mig att gilla honom ännu mer. (Green)

Jag gör ingen ingående analys av citaten och lämnar till läsaren att avgöra hur effektiva de är för att gestalta (kom ihåg att kategoriseringen ovan är gjord av mig för att underlätta läsningen och att det kanske inte enbart, eller alls, är de känslorna som beskrivs).

Det är nyttigt för ens eget skrivande att studera hur författare använder sig av gestaltning. Studera både bra och dåliga författare och fundera på hur gestaltningen (eller bristen på den) påverkar ditt engagemang för berättelsen och karaktärerna.

Olika författare är olika duktiga på att gestalta olika saker. Stephen King är svårslagen när det gäller att skapa skräck. Torbjörn Flygt är fantastisk på att skriva om det sorgliga på ett komiskt sätt, utan att det blir nostalgiskt eller klichéartat. John Green skriver om cancer utan att försköna men också utan att självömka. Helena von Zweigbergk är bra på att beskriva det som finns outtalat mellan människor och skapar distans mellan dem.

På motsvarande sätt kan du själv anteckna vilka författare som är bra på att gestalta olika saker och få inspiration från deras böcker.

Nu ska jag försöka att själv praktisera det som jag har lärt mig!

 

Att skriva dialog – anföringsverb

 

Dialogen är en av de viktigaste komponenterna i romanskrivandet.  Det finns många aspekter att täcka av, och för att inte göra inlägget alltför spretigt börjar jag med att fokusera på anföringsverb.

Anföringsverb är de verb som anger hur karaktärerna talar, t.ex. sade, frågade, svarade, berättade och tillade.

Det kanske största misstaget bland oerfarna författare är en överdriven variation av anföringsverb. Det kan lätt upplevas som klumpigt att återanvända ord som sade, och man byter istället ut dem mot ord som skrek, fräste, viskade, mumlade och snyftade. 

Det finns många problem med ett sådant överanvändande. Det blir snabbt inflation i starka ord om de används alltför ofta, och när man väl vill förstärka något med ett anföringsverb har det inte längre någon påverkan. Starka ord stör flytet i läsningen och kan riskera att ta fokus från det som sägs i dialogen. Dessutom, och kanske viktigast, tyder överdriven variation av anföringsverb på osäkerhet hos författaren. En erfaren författare behöver inte använda ordet skrek för att få läsaren att förstå att någon skriker. Istället framgår detta av sammanhanget (jag kommer att diskutera detta ingående när jag behandlar ämnet  gestaltning).

Jag gjorde en enkel undersökning för att se hur olika författare använder sig av anföringsverb. Följande böcker användes:

Väktarens lärling – Joseph Delaney

Guldkompassen – Philip Pullman

Divergent – Veronica Roth

I cirkelns mitt – Dan Brown

Jurtjyrkogården – Stephen King

Shantaram – Gregory David Roberts

Drömmaren – Erik Persson

Jag slumpade en sida från varje bok och antecknade de 100 första anföringsverben från varje. Det är alltså inte världens mest vetenskapliga studie och bör inte användas som legitim källa. Det övergripande resultatet innehåller dock tydliga indikationer på hur verben används generellt.

Notis: Med kolon avses meningar såsom: Han log och sade: ”Vet du vem jag är?”. Inget innebär att inget verb används i dialogen, t.ex.: Han log. ”Vet du vem jag är?”.

 

Väktarens lärling

Guldkompassen

Divergent

I cirkelns mitt

Jurtjyrkogården

Shantaram

Drömmaren

I samtliga böcker används anföringsverben sparsamt. Oftast används inget verb alls, och verbet sade/sa/säger återkommer frekvent.

Så vilka är de viktigaste lärdomarna som man kan dra från det här?

  1. Man kan skriva på sätt som gör att det oftast framkommer vem som säger vad. På så sätt slipper man ett överdrivet användande av anföringsverb.
  2. Man behöver inte vara rädd för att använda sade/sa/säger. Det kan upplevas som klumpigt, men eftersom orden är så vanliga hoppar våra hjärnor ofta över dem automatiskt när vi läser. De stör alltså inte flytet på samma sätt som de starkare och mindre vanliga anföringsverben.

Vidare kan jag konstatera att jag själv nästan verkar vara alltför konservativ i användandet av verben och gärna föredrar att inte använda något alls.

Om du är osäker på hur du själv använder anföringsverb rekommenderar jag att göra en liknande undersökning av av din egen text. Det tar inte mycket mer än 5 min och ger en snabb, första indikation på vilka ord du tenderar att använda. Om utseendet på grafen avviker kraftigt från samtliga ovan bör du kanske överväga att skriva om dialogen.

Det var allt för den här gången.

På återseende!

Scrivener

En av svårigheterna med skrivandet är strukturen. Detta gäller inte bara i fiktion men blir mer påtagligt i stora projekt, såsom romanskrivande. Jag var inte särskilt strukturerad när jag själv påbörjade min första bok. Jag hade lösa scener i huvudet som jag sporadiskt klottrade ner, och med tiden försökte jag att binda samman dem. Det tar lång tid att utveckla ett system som fungerar bra för en själv. Man kan inspireras av andra men måste lära sig av personliga erfarenheter.

I ordet struktur innefattar jag allt det som på något sätt sammanlänkar delar till en helhet. Det kan syfta till den röda tråd som löper genom boken, relationerna mellan karaktärer, den fiktiva världens sammansättning eller mer tekniska detaljer som skapande av meningar, stycken och kapitel.

Det finns mycket att säga om ämnet, och jag kommer att Scrivener2Logo-resizedåterkomma till det flera gånger. I det här inlägget vill jag introducera ett program som jag idag använder för skrivandet: Scrivener. Programmet är användbart inte bara för författare utan för alla som vill strukturera upp större arbeten och göra information lättöverskådligt.

Detta är de tre största anledningarna till varför jag använder Scrivener:

1. Dokument i vänsterspalten

Den största anledningen är att dokument enkelt kan åskådliggöras och finnas synliga i samma fönster som man arbetar i. Hur man väljer att organisera dokumenten styrs av personliga preferenser.

Själv har jag en mapp för varje kapitel och skapar sedan ett eget textdokument för varje scen (ca 8-12 scener per kapitel). Genom att dela upp boken i enskilda scener och arbeta med en i taget känns bokprojektet mindre överväldigande än om allting hade skrivits i samma dokument.

I vänsterspalten har jag även mappar där jag samlar information (t.ex. texter och bilder) om karaktärerna, synopsis, beskrivningar av samhällsstrukturen och annat bakgrundsmaterial. Jag kan sedan välja att ha denna information synlig i fönstret samtidigt som jag skriver.

Meny

2. Anslagstavla

Jag kan även visualisera dokumenten i form av en anslagstavla, vilket underlättar när jag vill få en överblick över större textmassor, såsom ett helt kapitel.

En av fördelarna med att boken skrivs i enskilda scener är att de enkelt kan flyttas runt. Genom att använda anslagstavlan kan man enklare strukturera ett kapitel utan att i förväg veta hur de olika scenerna hänger samman.

Anslagstavla

3. Nyckelord

Varje dokument kan märkas med ett valfritt antal nyckelord. Detta är något som jag inledningsvis använde sparsamt men som jag med tiden har lärt mig att uppskatta.

I nuläget använder jag mig av fyra kategorier av nyckelord: information, perspektiv, platser och personer. I varje scen anger jag sedan 1) vilken viktig information som avslöjas, 2) vems perspektiv scenen beskrivs utifrån, 3) var scenen utspelar sig och 4) vilka personer som finns med i scenen.

Fördelen med detta är jag senare kan söka efter nyckelorden. Jag kanske vill hitta de scener som är beskrivna utifrån Mayas perspektiv, som utspelar sig i Timina och som inkluderar henne och Ariana (t.ex. för att minnas hur Maya ser på Ariana när de befinner sig i Timina).

Jag hade inget behov av detta i början av skrivprocessen, men ju längre jag kommer och ju mer komplex historien blir desto mer inser jag hur användbart systemet är och hur tidskrävande det är att manuellt leta och filtrera bland det jag har skrivit.

Nyckelord.png

Detta var bara en kort introduktion till Scrivener och hur jag använder mig av det. Nedan finns en kort videotutorial för den intresserade.

https://www.youtube.com/watch?v=AdwnHo23Ub8

Det finns naturligtvis fler liknande program som jag inte har använt mig av eller känner till, så dela gärna med dig om dig har något tips!

Ensam är inte stark

Det finns nog en ensamvarg i varje författare. Åtminstone måste man vara beredd att spendera oräkneliga timmar i ensamhet. Vissa föredrar att skriva på offentliga platser eller i sällskap med vänner, andra i isolation från omvärlden. Jag gissar att det andra är det vanligaste. Personligen tycker jag om att skriva på caféer, men de mest produktiva sessionerna har skett i frånvaro av människor. Caféer fungerar bra för bokens transportsträckor, redigering och annat arbete som kräver mindre kognitiv ansträngning. Att uppleva särskilda känslotillstånd och att uppslukas av fantasins värld har jag dock svårt för i offentliga miljöer.

Oavsett vad man föredrar är skrivandet ett ensamt arbete. Man är ensam med sina tankar och är ensamt ansvarig för att boken skrivs. Det är en självklarhet men samtidigt något som jag måste påminna mig om. Ibland tänker jag att boken kommer att bli skriven oavsett hur mycket jag anstränger mig, och jag tröstar mig med den tanken när skrivandet känns svårt. Men så påminns jag om att varje ord måste skrivas av mig och att ingenting sker förrän jag faktiskt sätter mig ner och börjar producera. Det är en tanke som kan upplevas som klaustrofobisk. Jag tror att alla upplever den från och till.

Så hur hanterar man den?

Ett sätt är att påminna sig om att ensam inte alltid är stark. Jag beskriver ofta mig själv som en individualist och tenderar att överskatta individualismen. Jag tycker om den och planerar inte att överge den, men jag glömmer lätt hur okonstruktiv den kan vara.

Igår pratade jag med en vän som vill återuppta sitt skrivande. Med sin entusiasm påminde hon mig om varför jag själv började skriva, och hon gav mig motivation att skapa. Bara att prata om skrivandet ger mig energi. Varje del av det, allt från grundpremiss till karaktärer, dramaturgi och typsnitt. Jag är fortfarande ensamt ansvarig för min bok, men arbetet känns mindre belastande när jag delar mina tankar med andra.

Det finns en fara att man överskattar unikheten i ens berättelse. Den är alltför personlig, och man vill inte släppa in andra i sin sfär. Det finns såklart författare som föredrar att ha det på det viset, och för många är det kanske inget problem, men själv är jag skeptisk till förhållningssättet.

På många sätt är min berättelse unik. Samtidigt skriver jag om ämnen som är universella och som de flesta kan relatera till. Personligheterna i mina karaktärer återfinns i varje del av världen. Det hjälper att diskutera det med andra. Det hjälper också att diskutera språkliga frågor och allt annat som hör skrivandet till, och det mesta kan jag prata om utan att behöva släppa in människor alltför djupt i den personliga sfären (om jag nu vill undvika det). Det är inspirerande att prata med människor som delar ens drömmar, och det är viktigt att påminna sig om hur många andra som går igenom en liknande process.

Det behöver inte vara enbart skrivande människor som man pratar med. Själv föredrar jag att samtala med alla möjliga typer av människor, eftersom jag vill täcka av så många infallsvinklar som möjligt. Jag tvivlar på att det finns en enda människa som inte kan tillföra något nytt perspektiv till berättelsen.

Alltså:

Om ditt skrivande kör fast och du har svårt att hitta inspiration: Sluta stånga dig blodig i ensamhet och ring en vän eller familjemedlem. Jag lovar att det hjälper (nästan) varje gång.

Morgonrutiner

alarm-clock-1193291_1920 (1)

Jag har kämpat med morgonrutiner i hela mitt liv. Större delen har jag inte haft någon alls, men jag inser allt mer hur mycket jag behöver det.

Jag har aldrig varit en morgonmänniska. På gymnasiet tvingade jag mig upp, men det var aldrig enkelt. Jag kan nog räkna på en hands fingrar de morgnar som jag hade en lugn frukost och satt på skolbänken i god tid innan första lektionen. Oftast struntade jag helt i att äta hemma och köpte något enkelt i skolan, trots att jag idrottade mycket och borde veta bättre.

De första åren av universitetstiden var värre. Morgonrutinen var i stort sett obefintlig. Till skillnad från tidigare fanns det inga direkta konsekvenser av att missa skolan, och det mesta kunde jag läsa till mig till från böckerna. Den dagliga rutinen överlag var värdelös. Jag åt dåligt, tränade dåligt, lade mig sent och steg upp sent.

Sömnen har aldrig kommit naturligt för mig. Jag har som vana att stirra upp i taket och föra inre dialoger om allt möjligt, ofta ett par timmar. Hjärnan verkar nästan medvetet vilja vara i ofas med resten av kroppen. Kroppen vill somna, men hjärnan vill fortsätta arbete, fortsätta bearbeta. Ibland är det destruktivt, ibland konstruktivt. Sömnproblem är ett ämne som förtjänar separata inlägg, så jag ska inte gräva ner mig i det nu.

Allting i livsstilsspiralen hänger samman. Om jag sover dåligt vaknar jag sent. Jag missar det jag hade planerat att göra och börjar dagen med ett misslyckande. Istället för att skynda och kompensera för den förlorade tiden drar jag täcket över huvudet och sover två timmar till. Den extra sömnen gör mig tröttare. Jag stiger upp så sent att jag skäms. Skammen är kanske irrationell, men jag känner den likväl. Jag äter dåligt (kalla det tröstätning eller vad du vill) och blir ännu  tröttare. Träningen struntar jag i. På kvällen drar jag mig för att lägga mig, eftersom jag hatar att invänta sömmen.

Jag vill betona att de flesta av mina dagar inte ser ut så här. Tvärtom tror jag att de flesta skulle bli förvånade om de hörde mig beskriva min vardag på det sättet. Jag har alltid värderat hälsa högt och försöker att röra mig varje dag. Jag har turen att älska träning. Dessutom har jag turen att se lagad mat som regel snarare än undantag och att i övrigt ha växt upp med sunda vanor. Däremot skulle jag inte påstå att jag har någon naturlig fallenhet för rutiner. Jag skapar dem därför att jag behöver dem och därför att jag med jämna mellanrum påminns om alternativet. Skapandet och upprätthållandet av rutiner kräver att jag aktivt kämpar för det. Ibland slutar jag och hamnar i den onda spiralen. Jag antar att man måste tillåta sig själv att hamna där ibland, men det finns en gräns där den rutinfria livsstilen övergår från ett romantiskt ideal till något enbart destruktivt.

Så var börjar man om man vill skapa bra rutiner?

En fråga med oändligt många svar. Jag begränsar mig till morgonrutinen, och ändå hinner jag bara skrapa på ytan. Nedan presenterar jag några av de lärdomar som har varit mest hjälpsamma för mig.

1. Var konsekvent. Det viktigaste jag har lärt mig, både utifrån egna erfarenheter och andras, är konsistens. Oavsett hur sent du somnar, vakna samma tid varje dag. På helgerna är jag mindre strikt, men på vardagarna försöker jag att vara så konsekvent som möjligt.

2. Stig upp direkt. Sluta snooza. Jag har haft ovanan i hela mitt liv och försöker fortfarande lura mig själv att jag kan kontrollera det. Men för varje sekund som jag ligger kvar i sängen minskar sannolikheten att jag kommer stiga upp. Hjärnan är min största fiende. Det finns ingen rationalitet eller optimism där tidigt på morgonen, och jag har samma förhållningssätt till mina tankar som Odysseus hade till sirenerna. Det spelar ingen roll vad jag vill kvällen innan, på morgonen är jag en annan människa. Jag är maktlös under mina tankar. Därför måste jag göra som Odysseus och förbereda mig. Jag kan inte förlita mig på att jag kommer kunna lyssna på tankarna och trotsa dem. Jag måste, metaforiskt talat, binda fast mig vid en mast.

3. Inför konsekvenser. Ett sätt att binda sig är att skapa konsekvenser av att ligga kvar. Välj det som passar. Skriv ner dem. Berätta om dem för vänner och familj. För mig har det fungerat med monetära straff, d.v.s. att jag i förväg bestämmer en summa som jag ger till en vän om jag misslyckas. Morötter, i motsats till piskor, har jag också försökt att använda mig av, men hur mycket jag än försöker muta mig själv med morgonsmoothies och croissanter är motivationen inte tillräckligt stark för att trotsa de krafter som håller mig tillbaka i sängen.

4. Automatisera morgonen. Förbered så mycket som möjligt kvällen innan. Preparera kaffemaskinen, lägg fram kläder, packa väskan. Ett enda beslut, hur litet det än må vara, kan vara det som väger över i fel riktning. Spara alla kognitiva resurser till senare under dagen. Jag har tidigare försökt att förbättra min morgonrutin genom att påverka tankarna och inta en positiv inställning till morgonen (som nästan alltid har varit negativt betingad). Men jag har undervärderat morgontankarnas kraft. Det är lönlöst att kämpa mot dem. Genom konsistens och automatisering ges tankarna mindre utrymme. Jag försöker att skapa ett beteende som är så automatiskt som möjligt, utan att vara pådrivet av medveten tankekraft. Konsekvenserna behövs för att tvinga upp mig de första morgnarna. Det tar ett par veckor innan rutinen sitter i ryggmärgen. Men den kan fastna där, det är möjligt att åtminstone tillfälligt ignorera tankarna. Om jag bara tar mig upp och får i mig frukost brukar tankarnas makt blekna, och jag kan se klart igen.

5. Börja dagen utan yttre stimuli. Detta är naturligtvis individuellt, men personligen har jag aldrig upplevt några fördelar med att läsa mejlen eller besöka sociala medier på morgonen. Det försätter mig i ett passivt läge där jag blir mottagare av yttre intryck. Det senaste halvåret har jag försökt att meditera på daglig basis. Disciplinen har varit långt ifrån perfekt, men jag har varit tillräckligt konsekvent för att uppleva fördelarna. Meditationen behöver inte vara avancerad. Bara att sitta tio minuter i tystnad gör mig lugnare. Om meditationen inte fungerar så kanske yoga gör det. Läs i en bok på morgonen. Eller lyssna på en ljudbok eller podcast. Vad det än är, testa att göra det till en rutin och ge det åtminstone ett par veckor innan du ger upp.

Jag skrev det här eftersom mina morgonrutiner har varit dåliga de senaste veckorna och eftersom jag märker att det går ut över mitt skrivande. Att skriva en bok utan yttre press är en svår prövning för disciplinen. Morgonrutinen är en viktig del för att skapa en fungerande vardag. Sena skrivkvällar med rödvin på balkongen i all ära, men jag skriver inte en hel bok på det sättet.

Vilka morgonrutiner fungerar för dig? Dela gärna med dig av tankar och erfarenheter!

Att skriva en uppföljare

Innan jag blev publicerad hade jag en föreställning om hur det skulle vara att släppa sin debutroman. I efterhand kan jag konstatera att det hela var ganska odramatiskt.

Jag skrev en första version av Drömmaren hösten 2013. Den släpptes kapitelvis online med tanken att läsare skulle kunna vara med och påverka handlingen. Konceptet lades ner, men det var bra träning i att producera mycket text på kort tid. Ett år senare fick jag ett mail från Storyside (dotterbolag till Storytel). De letade efter serier liknande Solomons spel och frågade om de fick läsa mitt manus. Utan förväntningar skickade jag det. Det tog cirka en månad, sedan fick jag Mailet med stort M.

Det är kanske här man förväntar sig att det ska falla konfetti från himlen, men jag hade inte fått något bekräftat än, och vid det laget visste jag knappt något alls om Storytel eller huruvida boken skulle få någon märkbar spridning. Först under vårt möte på Storytels kontor fick jag det slutgiltiga beskedet. Det kom fortfarande ingen konfetti, men jag halvsprang ut från kontoret och kände mig lyrisk av glädje.

Jag skrev om Drömmaren under våren 2015 och fick den publicerad i december. Min ursprungliga föreställning var att lyckan är gjord efter debuten. Nu vet jag att det inte är så enkelt. En debut garanterar ingen fortsatt utgivning. Dessutom är läsarnas förväntningar högre, och man måste (om det är en serie) ha koll på alla trådar som har slängts ut i bok ett. Debutanten är fri från förväntningar och har ingenting att förlora. Det är svårt att vara anonym som framgångsrik författare. Jag vill själv nå så många läsare som möjligt, men anonymiteten är antagligen det som jag kommer att sakna mest om jag lyckas.

Nu vill jag inte påstå att det är lika svårt att skriva uppföljaren som debutromanen. Grundstommen i berättelsen är uttänkt. Många av karaktärerna är skapade och har fått eget liv. Språket kommer mer naturligt. Jag är närmre ”en egen röst.” Jag har skrivit min första bok, och jag vet att det är möjligt. Jag vet vad processen innebär, att den är längre och krokigare än jag hade kunnat föreställa mig men att jag, hur lite det än känns som det, närmar mig slutet så länge jag bara tar ett litet steg i taget. Jag har tagit mig igenom det fruktade nålsögat.

Handlingen i min uppföljare, Paranthea, är redan uttänkt. Liksom Drömmaren består den av tio kapitel, och perspektivet skiftar mellan huvudkaraktärerna. Med risk för att vara överdrivet optimistisk har jag gjort följande planering för sommarens skrivande:

17/6: Klar med kap 1

24/6: Klar med kap 2

1/7: Klar med kap 3

8/7: Klar med kap 4

15/7: Klar med kap 5

22/7: Klar med kap 6

5/8: Klar med kap 7

12/8: Klar med kap 8

19/8: Klar med kap 9

26/8: Klar med kap 10

Jag har alltså en vecka på mig för varje kapitel. Eftersom jag försöker att bara skriva på vardagar och siktar på 10 000 ord/kapitel blir det 2000 ord/dag, vilket, milt uttryckt, kommer att bli en utmaning. Den ursprungliga versionen av Drömmaren skrevs dock under liknande förutsättningar, så jag vet att det inte är omöjligt. Notera att detta är det första utkastet och att jag har låga krav på kvalitet. Perfektionism har många fördelar men kan samtidigt vara en författares största fiende. Det viktigaste är att få ur sig handlingen, och jag föredrar att göra det så snabbt som möjligt. Finliret är ett senare problem.

Just nu kämpar jag för att blåsa liv i Maghanars invånare. Fiktionsskrivandet har legat på is sedan september, och det tar tid att komma tillbaka, även om karaktärerna aldrig helt har försvunnit från mitt medvetande. Det slår mig att jag har saknat dem. Genuint, på samma sätt som man kan sakna vänner. Jag antar att det är ett gott tecken.

Idag gör jag även ett nytt massutskick till förlag i förhoppning om att få Drömmaren utgiven som fysisk bok (eller träbok som jag har hört användas).

Wish me luck! Hoppas du får en bra helg med mycket fantiserande så hörs vi nästa vecka!